Historia
Alpackan tillhör kamelidfamiljen, av vilka det finns sex överlevande arter. Dessa är dromedaren (med en puckel), den vanliga kamelen (med två pucklar), laman, guanacon, vicuñan och alpackan. Alla dessa kamelider utvecklades för runt 9 till 11 miljoner år sen från en art som levde i Nordamerika.
Alla sex kamelider har samma kromosomtal och kan fortplanta sig sinsemellan och ge levande avkommor. Medan det hade varit känt sen länge att de fyra Sydamerikanska arterna kunde fortplanta sig, var det först 1998 som gamla världens kameler också visade sig kunna fortplanta sig med de sydamerikanska. I Dubai lyckades man nämligen korsa en dromedar med en guanaco vilket resulterade i en “cama” som fick namnet Rama.
Klassificeringen av de sydamerikanska kameliderna har varit föremål för debatt och förvirring. Inte förrän i mitten av 1990 och efter systematisk forskning med DNA- tester kunde man påvisa att den tama laman och den vilda guanacon tillhör samma genus (lama) medan den tama alpackan och den vilda vicuñan tillhör genus vicuña. På samma gång kunde man fastställa att 90 % av alpackorna i Anderna är hybrider med gener från både lama eller guanaco.
Utgrävningar har visat att alpackan var tam så långt tillbaka som för 6000 år sedan. Civilisationer före Inka såsom Chavin, Moche, Nazca, Huari och Pucara-kulturer var beroende av betesbruk i Anderna. Dessa har efterlämnat en mängd intressanta och karaktäristiska textilier. Utgrävningar av Pucara-kulturen, vilken hade sin blomstringstid 2500 år sedan vid Titikakasjön, visar att dess medlemmar var speciellt skickliga i att avla alpackor för ull av hög kvalitet och att de producerade utsökta handvävda kläder. Chiribaya-kulturen som fanns i Peru för 1000 år sedan behöll denna tradition och producerade en fiberkvalitet som inte ännu har kunnat överträffas av nutidens uppfödare. För inkaindianerna, som härskade över Anderna när spanjorerna anlände på 1500-talet spelade alpackans ull en avgörande roll. Den var helt enkelt en central del av samhällsstrukturen. Man beräknar att det fanns 10-50 miljoner alpackor och lamor. Det är uppenbart att det kalla och blåsiga klimatet på det andiska höglandet var ett av skälen till att en mjuk, varm och slitstark alpackaull fick en sådan avgörande betydelse.
Det kungliga hovet mätte sin rikedom i textilier. Likaså betalades soldaterna med alpackatyger och förlorande arméer brände sina lager av tyg för att hindra att fienderna skulle ta över dessa tillgångar. Textilindustrin var föremål för strikta bestämmelser och statlig kontroll med syfte att öka fiberkvaliteten. Flockstorlekar, djurens färger, kön och storlek var noggrant registrerade. Inkaindianerna strävade efter renodlade enfärgade djur och korsning mellan alpackor och lamor minimerades. Att förstöra eller att bli ertappad med vicuñaull var belagt med dödstraff.
Lamor och alpackor hade också en stor religiös betydelse inom inkakulturen. De som vallade alpackor hade en hög social status. Man hade speciella hjordar för religiösa ändamål. Svarta, bruna och vita alpackor var högt prissatta som offerdjur. Lamor, vars ull inte har samma kvalitet som alpackornas, var främst använda som lastdjur.
De spanska konkvistadorerna beskrev Inkaindianernas kläder som silkesliknande. Men med sin aptit på guld och silver, mätte de inkaimperiets värde enbart i form av ädla metaller. Den spanska invasionen avbröt allvarligt de bofasta folkens livsstil av betesberoende och förstörde det långa arvet av selektiv alpackaavel. Inom loppet av hundra år av spansk invasion hade 80 % av den lokala befolkningen dött av europeisk brutalitet, sjukdomar och hunger. Likaså har man uppskattat att alpacka- och lamahjordarna decimerades med 90 %. Spanska hästar, hundar, får, svin och mulor spridde sig över Anderna och därmed övertog de beteslandet och spred sjukdomar. Lamor och alpackor och det lokala vallfolket ansågs lägre stående och var förvisade till utkanten av det koloniala livet, ofta under existensminimum.
Alpackaavel i modern tid
I mitten på 1800-talet “upptäckte” Sir Titas Salt den fina kvaliteten av alpackaull, vilket påbörjade engelsk investering i peruanska ullfabriker. Detta varade till 1990-talet då dessa uppköptes av multinationella och peruanska bolag.
Alpackaavel har varit föremål för omvälvande utveckling under det sista århundradet. Emedan 1800-talet karakteriserades av avel ledd av infödda betesfolk (Aymara och Quechua), var det förmögna landägare och kooperativ som i början av 1900-talet köpte upp jättelika områden och alpackahjordar. Perus militärkupp 1969 startade en tio års period av radikal landreform vilken hade en omvälvande betydelse för alpackahushållningen. Eftersom de stora landägarna då förväntade sig att deras land skulle tilldelas fattiga småbrukare (campesinos), sålde de sina hjordar till slakt för att åtminstone få någon återbäring. Dessutom saknade ofta småbrukarna brukningskunskaper och resurser för att sköta sina hjordar. Dålig skötsel, missriktade politiska beslut, terroristaktiviteter i alpackans centralland, strukturella förändringar av ekonomin och torka resulterade i att alpackapopulationen år 1992 hade minskat till hälften av tidigare storlek.
Eftersom alpackans antal i Anderna trots dessa omvälvningar fortfarande kan räknas i miljoner, finns det fortfarande material av högkvalitativ ull kvar. Problemet är att hybridisering och okontrollerade avelsmetoder har lett till ett heterogent avelsmaterial. Dessutom har de lokala fabrikerna prioriterat färg (främst vit) över fiberkvalitet och tills nyligen har man inte använt sig av DNA baserad avelsregister. Registrering av hingstar är nästan obefintlig.
Däremot har man på andra kontinenter etablerat premiering och avelsregister vilket har lett till stamtavlor och radikalt förbättrad fiber och exteriör. Storskaliga alpackaimporter från Anderna till Nordamerika, Australien, Nya Zealand och Europa påbörjades på 1980-talet. Åtskilliga länder har etablerat system för att registrera avelslinjer baserad på den amerikanska modellen vilken bidrar till tillförlitliga avelsuppgifter genom DNA tester.
För närvarande finns de flesta alpackorna i Anderna (ca 2-3 miljoner). I Amerika finns det 60-100 000, i Australien och Nya Zeeland ungefär lika många. I Europa finns de flesta djuren (ca 30 000) i England och (ca 10 000) i Tyskland med angränsande länder . I Sverige ökar antalet sakta men säkert och uppskattas till 1000 djur (2011).
Denna text är hämtad från Alpackaföreningens hemsida http://www.alpackaforeningen.se/information/om-alpackor/